Jag skall vara ärlig. Så ärlig som jag kan vara och hoppa över alla fina ord, strunta i meningsuppbyggnad, om tempusformer blandas, syftningsfel, styckeindelning och bara skriva från hjärtat.

Varför jag väljer att skriva här kan jag inte riktigt svara på. Kan tyckas att om någon borde veta, så är det ju jag. Men att jag inte vet är inte detsamma som att jag inte funderat, för det är någonting jag är väldigt bra på och en kvalificerad gissning varför jag 1) skriver är att jag alltid föredragit att skriva än att prata med andra om mina känslor 2) varför jag skriver denna text här är att detta forum tillåter mig att ge utlopp för mina tankar och känslor. Ingen av dessa gissningar är dock övertygande.


Mitt liv förtillfället är kaos. Inte organiserat kaos som mamma brukade säga när jag bodde hemma, utan endast kaos. Jag upplever mig själv, efter flera introspektioner, att jag beklagar mig över allting och återspelgar ren bitterhet. Det som kommer ur min mun är negativt. Jag uppfattar mig själv som ett nervvrak.

Jag hinner inte med. Jag blir tillsagd att det förväntas av mig att jag skall göra ditten och datten. Problematiken är att skall jag hinna åstadkomma allting som det förväntas av mig skulle jag behöva utöka dygnets timmar. För faktum är, och det är ingenting jag har hittat på,  att dygnet endast har 24 timmar hur sorligt det än är. Jag tappar greppet om mitt eget liv.

Jag får psykbryt varje dag på grund av all press och all stress jag känner. Jag försöker tänka att det löser sig, för det gör det ju. Allting löser sig, frågan är bara hur.

När alarmet ringer klockan nio på förmiddagen under helgerna får jag panik. Panik för att jag har sovit bort nästan en hel förmiddag som jag hade kunnat förvalta bättre genom att utnyttja tiden och på så vis jobba in den för att förhoppningsvis få mer tid över till andra uppgifter. De få gångerna jag har valt att inte ställa alarmet en lördagmorgon utan prioriterat sömn, har jag ändå vaknat innan klockan nio med ångest och panik över att jag inte är uppe. Jag vill kunna sluta värdera tiden på det viset. Jag vill kunna sluta räkna minuterna och värdesätta dem gentemot varandra beroende på vad jag gör, att jag har förlorat si och så många minuter på att göra ett annat måste än ett måste som jag också måste göra.

Jag känner panik och ångest att jag prioriterar bort mina vänner och familj. Jag vill sluta drabbas av panik och ångest under de få timmar jag hittills har tagit mig tid att faktiskt umgås med andra. För i min värld är den tiden mer värd att lägga på alla andra måsten. Jag ber härmed (om någon nu har orkat läsa enda hit) om ursäkt för att jag värderar tiden på det här viset. Jag vill inte prioritera bort någon, men jag gör det för att jag intalar mig själv att jag på något vis skall komma ikapp livet.

Jag tycker inte om när jag inte har kontroll över mitt eget liv eller kan påverka vad, hur och när jag skall göra någonting. Självklart vet jag med mig att det finns sådant som måste göras och det accepterar jag.

Jag tycker inte om när någon, vem som helst, säger till mig att jag gör fel eller har fel och inte kan förklara varför eller när jag inte förstår varför jag gör fel eller har fel. Jag tycker om när jag får tänka fritt och ingen annan kan säga åt mig att jag har fel utan när allting baseras på tolkningar, värderingar, erfarenheter och preferenser. Givetvis kan du, du och du ha en annan åsikt än mig, men det går aldrig att hävda att någon av oss har fel och den andra har rätt. Argumentera gärna för din ståndpunkt och försök omvända mig (jag är inte omöjlig) men kom för allt i världen inte och säg "att det bara är så". Punkt. Jag köper det inte alls.

Att "det bara är så" är det sämsta argument som jag kan komma på, vad det än gäller. Är det inte du som säger så, så måste ju någon ha bestämt att det är så och vem är denna någon? Hur har denna någon kommit fram till "att det är så"? Ni förstår, med tolkningar, värderingar, erfarenheter och preferenser går inte detta, för det går inte att bevisa att just mina argument är korrekta och dina åsikter är fel och vice versa - för att tala om för någon att den tänker fel är detsamma som att ta ifrån denne den frihet att få tänka själv.

Idag har jag varit ledig i den mån att det inte varit en schemalagd föreläsning. Det innebär per automatik för min del inte ledighet utan jag har suttit med den löpande bokföringen vilken jag avslutade idag och kan lämna in resultatrapporten imorgon.

Vill ge en eloge till min svärmor för all hjälp hon gav mig i fredags! Och därmed vet ni hur min fredag såg ut - just det, studier från 09.00 - 18.00.

Helgen för övrigt har vi fikat med mamma och pappa, inhandlat nytt på MUS och en matta till vardagsrummet, träffat härliga vänner och ätit och spelat sällskapsspel, tillsammans med ett glatt gäng tittat på handboll IFK-Guif och som avslutning avnjöt vi en middag på Bishops (deras kyckling och anka är att rekommendera).

Nu väntas sängen. Jag skall läsa lite för att sedan få några goda timmars sömn inför morgondag.

Möttes härom dagen av denna lapp när jag kom hem till en tom lägenhet. Han gjorde min kväll.

... och så har jag precis jagat ut första getingen från lägenheten i år. Maxpuls.

Och en vecka efter att påsk varit aktuell skriver jag här.

För övrigt tänker jag inte mala på mer om påsken då den var för en vecka sedan, mer än att den kom och försvann innan jag hann säga bu eller bä.

Istället kan jag berätta, för det är ju egentligen så mycket mer intressant (right?), att jag sitter med kurslitteraturen i grundläggande ekonomi och försöker få kläm på det här med löpande bokföring. Tilläggas kan att somliga dagar gör jag större framsteg än andra (idag är inte en sådan dag).

Efter att ha burit omkring på lagboken i tjugo veckor bytte jag i måndags ut den mot dessa. Än så länge har vi kommit någorlunda överens, bortsett från den lilla dispyt jag hade med de igår (alltid detta ständiga varför?).

Men, jag intalar mig själv att se det här som en utmaning.