Den som är fräck nog att skämta om otrohet
2012-01-12 | 15:57:22
Tidigare idag pussade jag Jesper. Konversationen därefter blev följande:
Han: Du luktar gott från munnen.
Jag: Tack, jag har tuggummi.
Han: Du luktar Marianne*.
Hans kommentar, den slutliga, fick mig att tänka på en mycket gammal konversation oss emellan vilken vi pratade om det här med otrohet. Poängen med ovanstående dialog är densamma;
låt oss säga att någon av oss är otrogen, i detta exempel anta att det är han som är otrogen med denna Marianne för att göra det hela enklare. Då kan ovanstående konversation tolkas på två sätt 1) han syftade på godiset Marianne eller 2) han syftade på kvinnan Marianne.
Förutsatt att jag överhuvudtaget inte misstänker Jesper för otrohet, går denna misstolkning att bagatellisera tämligen enkelt. Men, och med betoning på men!, vilken också vår diskussion handlade om var;
tänk om någon av oss är otrogen men också så fräck att faktiskt skämta om det eller inte försöker dölja det i den mån som konversationen ovan berättar. För att exemplifiera: Vi tänkte oss scenariot att han är otrogen vilken när han säger hejdå för att bege sig till jobbet i själva verket beger sig hem till Marianne (låt oss säga det i detta fall, för att det skall vara lättare att konkretisera och inte blanda in fler personer/namn). Detta scenario är mycket väl tänktbart och likså följande dialog;
Han: Hejdå älskling, nu går jag till jobbet.
Jag: Hejdå älskling, ha det så bra på jobbet.
Men för att återgå till tänk om det finns de människor som skämtar om sin otrohet. Anta samma scenario som ovan:
Han: Hejdå älskling, nu går jag till min älskarinna Marianne (jobbet).
Jag: Hejdå älskling, ha det så bra på jobbet.
Omvänt skulle det kunna vara jag som säger att jag skall gå till skolan men i själva verket går hem till min älskare.
Förstår ni vår tanke? Tänk om det faktiskt skulle vara så att sin partner är så fräck och faktiskt gör sig lustig över att han eller hon är otrogen men gör det med glimten i ögat. Skulle vi då förstå det eller skulle vi bara skratta med och vara lyckligt ovetande? För inte skulle vi misstänka någonting då?
* Godiset Marianne.
Han: Du luktar gott från munnen.
Jag: Tack, jag har tuggummi.
Han: Du luktar Marianne*.
Hans kommentar, den slutliga, fick mig att tänka på en mycket gammal konversation oss emellan vilken vi pratade om det här med otrohet. Poängen med ovanstående dialog är densamma;
låt oss säga att någon av oss är otrogen, i detta exempel anta att det är han som är otrogen med denna Marianne för att göra det hela enklare. Då kan ovanstående konversation tolkas på två sätt 1) han syftade på godiset Marianne eller 2) han syftade på kvinnan Marianne.
Förutsatt att jag överhuvudtaget inte misstänker Jesper för otrohet, går denna misstolkning att bagatellisera tämligen enkelt. Men, och med betoning på men!, vilken också vår diskussion handlade om var;
tänk om någon av oss är otrogen men också så fräck att faktiskt skämta om det eller inte försöker dölja det i den mån som konversationen ovan berättar. För att exemplifiera: Vi tänkte oss scenariot att han är otrogen vilken när han säger hejdå för att bege sig till jobbet i själva verket beger sig hem till Marianne (låt oss säga det i detta fall, för att det skall vara lättare att konkretisera och inte blanda in fler personer/namn). Detta scenario är mycket väl tänktbart och likså följande dialog;
Han: Hejdå älskling, nu går jag till jobbet.
Jag: Hejdå älskling, ha det så bra på jobbet.
Men för att återgå till tänk om det finns de människor som skämtar om sin otrohet. Anta samma scenario som ovan:
Han: Hejdå älskling, nu går jag till min älskarinna Marianne (jobbet).
Jag: Hejdå älskling, ha det så bra på jobbet.
Omvänt skulle det kunna vara jag som säger att jag skall gå till skolan men i själva verket går hem till min älskare.
Förstår ni vår tanke? Tänk om det faktiskt skulle vara så att sin partner är så fräck och faktiskt gör sig lustig över att han eller hon är otrogen men gör det med glimten i ögat. Skulle vi då förstå det eller skulle vi bara skratta med och vara lyckligt ovetande? För inte skulle vi misstänka någonting då?
* Godiset Marianne.
Kommentarer
Trackback
