Jag är fånge i mitt eget liv
2012-04-26 | 20:26:30
[ Kan komma raderas ]
Jag skall vara ärlig. Så ärlig som jag kan vara och hoppa över alla fina ord, strunta i meningsuppbyggnad, om tempusformer blandas, syftningsfel, styckeindelning och bara skriva från hjärtat.
Varför jag väljer att skriva här kan jag inte riktigt svara på. Kan tyckas att om någon borde veta, så är det ju jag. Men att jag inte vet är inte detsamma som att jag inte funderat, för det är någonting jag är väldigt bra på och en kvalificerad gissning varför jag 1) skriver är att jag alltid föredragit att skriva än att prata med andra om mina känslor 2) varför jag skriver denna text här är att detta forum tillåter mig att ge utlopp för mina tankar och känslor. Ingen av dessa gissningar är dock övertygande.
Mitt liv förtillfället är kaos. Inte organiserat kaos som mamma brukade säga när jag bodde hemma, utan endast kaos. Jag upplever mig själv, efter flera introspektioner, att jag beklagar mig över allting och återspelgar ren bitterhet. Det som kommer ur min mun är negativt. Jag uppfattar mig själv som ett nervvrak.
Jag hinner inte med. Jag blir tillsagd att det förväntas av mig att jag skall göra ditten och datten. Problematiken är att skall jag hinna åstadkomma allting som det förväntas av mig skulle jag behöva utöka dygnets timmar. För faktum är, och det är ingenting jag har hittat på, att dygnet endast har 24 timmar hur sorligt det än är. Jag tappar greppet om mitt eget liv.
Jag får psykbryt varje dag på grund av all press och all stress jag känner. Jag försöker tänka att det löser sig, för det gör det ju. Allting löser sig, frågan är bara hur.
När alarmet ringer klockan nio på förmiddagen under helgerna får jag panik. Panik för att jag har sovit bort nästan en hel förmiddag som jag hade kunnat förvalta bättre genom att utnyttja tiden och på så vis jobba in den för att förhoppningsvis få mer tid över till andra uppgifter. De få gångerna jag har valt att inte ställa alarmet en lördagmorgon utan prioriterat sömn, har jag ändå vaknat innan klockan nio med ångest och panik över att jag inte är uppe. Jag vill kunna sluta värdera tiden på det viset. Jag vill kunna sluta räkna minuterna och värdesätta dem gentemot varandra beroende på vad jag gör, att jag har förlorat si och så många minuter på att göra ett annat måste än ett måste som jag också måste göra.
Jag känner panik och ångest att jag prioriterar bort mina vänner och familj. Jag vill sluta drabbas av panik och ångest under de få timmar jag hittills har tagit mig tid att faktiskt umgås med andra. För i min värld är den tiden mer värd att lägga på alla andra måsten. Jag ber härmed (om någon nu har orkat läsa enda hit) om ursäkt för att jag värderar tiden på det här viset. Jag vill inte prioritera bort någon, men jag gör det för att jag intalar mig själv att jag på något vis skall komma ikapp livet.
Jag tycker inte om när jag inte har kontroll över mitt eget liv eller kan påverka vad, hur och när jag skall göra någonting. Självklart vet jag med mig att det finns sådant som måste göras och det accepterar jag.
Jag tycker inte om när någon, vem som helst, säger till mig att jag gör fel eller har fel och inte kan förklara varför eller när jag inte förstår varför jag gör fel eller har fel. Jag tycker om när jag får tänka fritt och ingen annan kan säga åt mig att jag har fel utan när allting baseras på tolkningar, värderingar, erfarenheter och preferenser. Givetvis kan du, du och du ha en annan åsikt än mig, men det går aldrig att hävda att någon av oss har fel och den andra har rätt. Argumentera gärna för din ståndpunkt och försök omvända mig (jag är inte omöjlig) men kom för allt i världen inte och säg "att det bara är så". Punkt. Jag köper det inte alls.
Att "det bara är så" är det sämsta argument som jag kan komma på, vad det än gäller. Är det inte du som säger så, så måste ju någon ha bestämt att det är så och vem är denna någon? Hur har denna någon kommit fram till "att det är så"? Ni förstår, med tolkningar, värderingar, erfarenheter och preferenser går inte detta, för det går inte att bevisa att just mina argument är korrekta och dina åsikter är fel och vice versa - för att tala om för någon att den tänker fel är detsamma som att ta ifrån denne den frihet att få tänka själv.
Att ständigt ifrågasätta mig själv, att ständigt få bekräftat att jag inte hinner med eller inte förstår tar inte bara tid utan också otroligt mycket energi. Jag beklgar mig, är bitter och får psykbryt. Gråter en skvätt och snorar, frustreras över hur, rent ut sagt, otroligt jävla dum i huvudet jag känner mig hur värdelös och kass jag är för att jag på något vänster inte hinner med och får ordning på mitt liv.
För första gången på väldigt länge, frågar jag mig om jag verkligen ha gjort rätt val här i livet? Jag har börjat fundera på andra alternativ, men det är inga som jag egentligen vill samtidigt som jag frågar mig hur länge jag kommer att orka.
Jag har låtsats, kanske mest för mig själv, och ljugit (kanske också mest för mig själv) att allting är bra och som jag vill att det skall vara. Att det ibland kan vara lite kämpigt men inte så farligt. Jag vill bara ställa mig på ett berg, i en skog, på en äng och skrika rakt ut. Och sedan ha en jävla massa självömkan. Jag vill inte att någon skall tycka synd om mig (motstridigt med tanke på att jag skriver detta på internet). Jag har själv satt mig i denna situation och jag har så fina människor runt omkring mig som jag vet vill mig väl, som gång på gång erbjuder mig sin hjälp och som till synes står ut med mitt klagande och som tröstar mig.
Men ändå, väldigt ofta önskar att jag var någon annan eller att jag var någon annanstans.
För första gången på väldigt länge, frågar jag mig om jag verkligen ha gjort rätt val här i livet? Jag har börjat fundera på andra alternativ, men det är inga som jag egentligen vill samtidigt som jag frågar mig hur länge jag kommer att orka.
Jag har låtsats, kanske mest för mig själv, och ljugit (kanske också mest för mig själv) att allting är bra och som jag vill att det skall vara. Att det ibland kan vara lite kämpigt men inte så farligt. Jag vill bara ställa mig på ett berg, i en skog, på en äng och skrika rakt ut. Och sedan ha en jävla massa självömkan. Jag vill inte att någon skall tycka synd om mig (motstridigt med tanke på att jag skriver detta på internet). Jag har själv satt mig i denna situation och jag har så fina människor runt omkring mig som jag vet vill mig väl, som gång på gång erbjuder mig sin hjälp och som till synes står ut med mitt klagande och som tröstar mig.
Men ändå, väldigt ofta önskar att jag var någon annan eller att jag var någon annanstans.
Kommentarer
moster eva
mamma
mamma
Trackback
