Jag var fjorton år när jag blev kär för första gången. Fram tills då hade jag levt för fotbollen. Plötsligt började jag leva för någon annan också.

Vi hängde ihop i cirkus fem år - till och från. Jag vågar påstå att vi inte alltid hade en sund och ömsesidig relation sinsemellan. Vi var fjorton och femton år gamla när vi träffades och gick skilda vägar när vi var nitton och tjugo år. Vi var tillsammans under en tid när vi som människa och individ utvecklas välidgt mycket, så även vi. Ibland gick vi åt samma håll, ibland gled vi ifrån varandra.

Men vi delade även glädje, skratt och skapade tillsammans, enligt mitt tycke, också fina minnen. Han fick mig för första gången känna mig speciell, uppskattad, viktig, älskad och trygg och jag visste att hans hem alltid välkomnade mig. Tillsammans med honom fick jag uppleva nya händelser vilka jag idag värderar högt goda som dåliga. Dessa har givit mig erfarenhet.

Han var min första kärlek. Det kan ingen ta ifrån varken mig eller honom. Men jag har aldrig ångrat mig, om så under en sekund, från det ögonblicket jag valde att fortsätta mitt liv utan honom. Och jag intalade mig själv att gråta för det hör ju liksom till när ett förhållande tar slut. Det kom inga tårar och vad jag kände var en sten som lämnade mitt hjärta.

Idag vi ingen kontakt med varandra. För några år sedan fick jag, på omvägar, höra vad han sysslade med, hur han hade det etcetera. Jag blev glad av att höra att han gjorde någonting bra med sitt liv och hoppas att han fortfarande gör det. Jag önskar honom all lycka.

Jag är tacksam för den tid jag fick tillsammans med honom. Trots att tiden ville annorlunda fick han mig att växa och utveckla min personlighet. Hur jag än vänder och vrider på mitt liv kommer han alltid att vara en del av det.

För den första kärleken kan ingen ta ifrån mig.