En tanke:

Att säga att jag varje gång väljer fel kö till kassan är nog att överdriva, men jag vill och vågar påstå att det är majoriteten av alla gånger som jag faktiskt ställer mig i fel kö. Idag var inget undantag. Jag förundras alltid över hur det kommer sig att jag inte står i "rätt" kö och när det faktiskt händer, jag skall ärligt erkänna, infinner sig en skadjeglädje över de som inte står i samma kö som mig.

Men åter, idag var inget undantag. Jag valde, efter noga övervägande att välja rätt, fel kö. Inte nog med att den mycket äldre damen framför mig tog enormt mycket tid i kassan, ville jag inte visa min otålighet för någonting jag själv kan reta ihjäl mig på är människor som suckar, stönar och rent demostrativt visar att de är otåliga, därför jag försökte vara lugn och enligt min mening lyckades jag upprätthålla mitt sken.

Det som fick mig att explodera, ändock inombords, var när denna dam bestämt hävdade att min kesella också var hennes såväl personalen, vänligt men obestridligt, sade att hennes kesella redan blivit nerpackad i kassen.

Nu frågar jag mig själv; hur jag vänligt skulle kunna förklara för denna gamla dam att kesellan tillhör mig och att hennes ligger i hennes plastkasse. Min sympati för denna förvirrade människa övergick till irritation trots att jag mycket väl var medveten, och är fortfarande, att hon ingenting annat är oskyldig. Dessutom, skulle det för min räkning vara befogat att gå i taket för en vara? Jag menar, skulle jag inte kunna vara så godhjärtad att faktiskt låta henne få kesellan trots att jag visste att den egentligen var min?

Detta genererar frågan - var går gränsen för en god medborgare? Den som står fast vid sin ståndpunkt  men vänligt förklarar emedan rätt skall vara rätt? Den som tillrättarvisar men vänligt ger med sig för att undvika en pinsam situation? Den som högljutt bestrider sin rätt om än vad det gäller?

Min kommentar; tänka sig vilken frågeställning som kan ta form i huvudet när man befinner sig i en matkö, för att inte tala om frågorna den utvecklar.